Ett av de indoeuropeiska språken som tillhör den östskandinaviska gruppen inom den nordgermanska språkgrenen och är nära besläktat med norska och danska.
Svenska (svenska [²svɛnːska]) är ett nordgermanskt språk som talas som modersmål av 9,6 miljoner människor, främst i Sverige (som ett av de officiella språken), och i delar av Finland, där det har samma rättsliga ställning som finska. Det är i stort sett ömsesidigt begripligt med norska och i viss mån med danska, även om graden av ömsesidig begriplighet i hög grad beror på talarens dialekt och språk. Att läsa både norska och danska är vanligtvis lättare än att lyssna på dem på grund av skillnader i accent och tonfall när de talas. Svenska härstammar från fornnordiska, det gemensamma språket för de germanska folk som levde i Skandinavien under vikingatiden. Det har flest talare av de nordgermanska språken. Standardsvenska, som talas av de flesta svenskar, är det nationella språket som utvecklades ur centralsvenska dialekter under 1800-talet och var väl etablerat i början av 1900-talet. Även om tydliga regionala varieteter som härstammar från äldre landsbygdsdialekter fortfarande finns, är det talade och skrivna språket enhetligt och standardiserat. Den vanliga ordföljden är, liksom i de flesta germanska språk, V2, vilket betyder att det finita verbet (V) står på andra (2) plats i en påståendes huvudsats. Svenskans morfologi liknar engelskans; det vill säga att orden har relativt få böjningar. Svenskan har två genus och anses i allmänhet ha två grammatiska kasus – nominativ och genitiv (förutom pronomen som, liksom i engelskan, också böjs i objektsform) – även om det diskuteras huruvida genitiven i svenskan bör betraktas som ett genitivkasus eller bara som nominativ plus det så kallade genitiv-s:et, som då betraktas som ett klitikon. Svenskan har två grammatiska numerus – plural och singular. Adjektiv har särskilda komparativ- och superlativformer och böjs även efter genus, numerus och bestämdhet. Substantivens bestämdhet anges främst genom suffix (ändelser) och kompletteras av separata bestämda och obestämda artiklar. Prosodin kännetecknas av både betoning och, i de flesta dialekter, tonaccent. Språket har ett relativt stort vokalförråd. Svenskan är också anmärkningsvärd för den tonlösa palatala frikativan, ett mycket varierande konsonantfonem.